På Spåret

Vi brukar vara ute på motionsspåret på kvällarna för där finns det elljus. Vi vet att vi inte skall vara där men samtidigt är det invånarna i vår kommun som finansierar banan så det kan inte vara mer än rätt att vi också får vara där. Alla som springer där vet att det kan dyka upp en hund och om man är hund rädd kanske man skulle ta tag i det problemet.

Alfatiken kan inte bestämma sig åt vilket håll vi skall gå. Vi går först framåt sen vänder hon bara och går åt andra hållet. Det är inte helt enkelt att förstå men jag vill ju inte vara själv heller så jag vänder snabbt då jag upptäcker att hon har vänt. Ibland lockar hon på mig och då är det lättare. Då jag kommer ifatt henne blir hon jätteglad precis som om det var hon som saknat mig och i så fall, varför går hon då ifrån mig??
En gång fann jag inte henne då hon hade gömt sig. Jag sprang på spåret och letade efter henne.Då jag efter några minuter inte funnit henne satte jag mig ner och ylade. Då kom hon fram direkt och undrade vad som stod på, om jag hade skadat mig eller nåt, var det meningen??

En annan gång gömde sig en av flickorna i en buske. Jag kände doften av henne men såg inte att hon var där, när jag tittade på busken började den förtjust att fnittra och det var lite skumt i början men i takt med att fnittret övergick till glatt barnskratt fattade jag galoppen.

Efter allt springande i spåret kan det vara bra att kolla vikten när man kommer hem